toboeanna

Det här, kära vänner, kommer att bli ett låååååångt  inlägg.

Först och främst; GLASÖGONEN.

Jag har fått många bra tips. Men sammanlagt måste jag tyvärr säga att de inte är så bra. Till exempel;

Jag har nog beslutat mig för att plocka bort 1:orna, de är för inte jag. Ni känner mig, jag är inte seriös.
Så jag bad familjen min (3 personer exklusive moi) att rösta.
De röstade självklart på varsitt alternativ. Övriga vänner och bekanta gör likadant, och vågar sig knappt på uteslutningsmetoden.

Men som min mor sa; sov på saken. Och det kommer jag. För att vakna, gå till synsam och bara dra fram ett par när han frågar. Jag klarar inte av aktiva val, det gör jag inte. Så vi släpper det.

Det andra är att jag vill gå på Cosplay. Ett Naruto Cosplay. Jag vill hitta min stora kärlek där. Tänk er, japaner i mängder, utklädda till de hetaste ninjor ni kan tänka er. Och jag får också klä ut mig. Jag dör vad roligt det skulle vara. När jag gifter mig ska jag ha ett Naruto-bröllop. Mina tärnor kommer vara så heta!


En cosplaykille om dagen gör att det pirrar i magen!

Det tredje ämnet som ska behandlas är att jag varit i mitt gamla stall, MORF, ikväll!
Det var fantastiskt att åka dit och hälsa på alla hästar och ägare. Och dofterna där alltså. Oh, jag skulle kunna gå runt och lukta en hel dag bara för att det luktar så "hemma" och underbart.
Anledningen till mitt besök var att Emma ville ha lite sällskap. Och eftersom jag dissar hennes födelsedagskalas, en biodejt vi har den 21 November (TWILIGHT!) och bara häng med henne i allmänhet fram till i sommar så kände jag att det kunde jag ställa upp på. Hur bra som helst.

På vägen hem, efter att ha, släppt av Em, åkte jag förbi mitt ex:s hus. Och jag började fundera över gamla tider.
Jag åkte förbi huset och reflekterade bara över att det var hans när jag såg att en lampa tändes inne i huset och jag vände blicken ditåt.
För två år sedan..typ. Blev jag ganska så dumpad.
Jag trodde att jag skulle dö. Jag ville dö.Jag kunde inte äta,och jag grät och grät. Jag kände mig precis som Bella när Edward.. nej, jag ska inte spoila.(Men hemskt är det)
Vad jag sedan funderade över var vad mina föräldrar gjorde för att hjälpa mig att bli lite gladare. De körde mig först till Nagge, slängde upp mig på honom och tvingade mig att rida en sväng. Efter det körde de mig till Philip och satte mig i hans box, där jag fick sitta i några timmar. Sammanlagt den våren blev det många timmar hos både Nagano och Philip. Mina älsklingar, varav en inte längre är min, som jag längtar efter varje dag och har att tacka allt från pussar med mulen till läkning av hjärtan. Mina bästisar.


Philip


Nagano