toboeanna

Dar nervositet ingar i nagon slags undermedveten dvala i sinnet, men frossningar och hyperventilation i skinnet, dar kan ni just nu finna mig.

Det susar i oronen och mina knan, aven nar jag sitter, kanns som snabbmakaroner som kokats i ett sekel.
Inom en timma kanske Anna, moi, kanske inte finns mer. Eller sa finns jag utspridd over Nya Zeelands sodraste storstad.
For Jennie och jag ska snart hoppa fallskarm fran 4000m hojd. Jag kommer svimma innan jag ens kommer ur planet. Minst.

Som ni ser ar detta luftforetag fortfarande min stora skrack och mitt stora samtalsamne.
Jag hade hoppats att gardagen och natten skulle ha lugnat mig, jag fick namligen kora bil i 8 timmar igar kvall/natt. Nar jag sedan inte orkade kora mer kurade vi tjejor ihop oss i baksatet trotsandes en skylt med orden NO OVERNIGHT CAMPING, och sov dar tills det blev morgon. Sen fortsatte bilfarden och jag ar fortfarande helt dackad, bade beroende pa farden och forkylningen.  Men jaja. Vi har nu natt var sista destination pa var roadtrip, och om det blir som jag forutspatt blir det aven den sista destinationen i mitt liv. Men det aterstar att se.

Men, om sa ar fallet vill jag att Thorsten blir inbjuden till min begravning och att en aukustisk version av Like a Stone med Audioslave och en partyversion av Alla som inte dansar spelas och far alla pa fotter. For det ar val sa ni skulle minnas mig? Lite sa att saga, passed the line.
=)