toboeanna

Pity. Ett så himla skönt ord som beskriver min dag och som Gandalf skulle förbanna mig för att använda.

Men sanningen är att hela dialogen som Gandalf och Frodo håller i Morias mörker har så mycket sanning, och känslor i sig, att den är värd att återupprepas.

What matters is what we do with the time that has been given to us.
- Gandalf the Gray

Detta påstående har  jag alltså trilskats med under dagen, då en av mina många (all right, överdrift) beundrare idag gjorde en oväntad U-turn och helt plötsligt hasplar ut sig att han vill att jag ska döda honom. På riktigt.
Sweet, tänkte jag, det var ju en liten annorlunda tvist på det hela, och jag började i bästa Agatha Christie-anda att sätta upp planer för det tilltänkta illdådet.

Tre timmar senare satt jag dock apatisk framför datorn och kände mig så trött, så trött.
Killen skojade inte, det var inte ens en weird form av dirty talk. Det var bara ren depression och "TACK-OCH-ADJÖ"-spirit över allt. Han vågade bara inte göra det själv, han ville ha någon som "pulled the trigger" så att säga.

Och vad säger man till någon som i nästan 10 år funderat över självmord, men inte vågat, och inte velat fucka up sina bröders liv genom att dö.Som bestämt sig för att inte leva mer. Att hela världen, och till och med hans familj, är better of without him.
Jag vet inte. Men att tala från hjärtat och sedan blocka honom var det enda jag mäktade med.
Skön onsdag. Verkligen.