Mordor Day
Prisa Nya Zeeland och landets uppkomst med fenomenet, the subgod, Peter Jackson.
Vänskap. Världens mest emotionella vänskap.
Jag måste ha vuxit tror jag.Nu menar jag inte på bredden, för det har jag redan bevis på, men emotionellt.
När Return of the King först kom ut 2003, och båda filmerna dessförinnan suckade jag och mina vänner om hur gay Frodo och Sam var.
Ikväll när jag såg filmen önskade jag ingenting hellre än att ha ett sådant band med någon, en sådan kärlek.
Extended version till tack har jag nu huvudvärk efter alla emotioner. Det finns ingen film, utom måhända Rädda Willy, som får mig så gråtmodig. Men som Gandalf säger "Not all tears are of evil".
Och varför jag gråter har nog den simplaste av alla förklaringar. Jag lever mitt suppressed emotional life genom fiktiva karaktärer, hur sorgligt det än kan te sig.
Jag är nog lite rädd för att bli som Frodo, eller som kristallhandelsmannen i The Alchemist.
Inte för att jag ens är nära att uppfylla mina mål och livsdrömmar. Men vad händer efter att man har gjort det. Vad har man då att leva för?
För övrigt vill jag nu inget hellre än att sova, men den satans flatmaten, som för övrigt går mig mer och mer på nerverna, sitter i loungen och det låter som om han stönar/snarkar- trots att han är vaken!
Och jag har ingen tandborste, och efter allt gråtande hittade jag en passande bild från dagens film som beskriver ganska bra hur jag känner mig idag;
Förutom lite mer urringning är det mig på pricken idag!
