toboeanna

Nu.

En dag har gått med att jag knagglat runt på mina krycks, en dag fylld med Astrea och en föraning om vad som komma skall om jag stannar här.

Jag sitter seriöst och önskar att jag var emo nog att vara mer självdestruktiv än att sippa på min Coca-Cola Zero och äta Krispie biscuits.

Vad ska jag göra av mitt liv? Dagarna tickar sakterligen ner mot döden, och här sitter jag på mitt ass, utan ickepälsbeklädda vänner inom en 10 milsradie. Så ensam. Så äcklig. Så onödig.


Varför väntade jag inte bara på att tåget kom på
Kaikouras kust?