toboeanna

Idag kände jag mig som Kiera Knightley, eller någon annan stjärna som tog farväl av sina älskade i kriget.
Ni undrar; Varför?

Jag kämpade mig hela vägen bort till bortersta hagen för att få ett last goodbye av mina älsklingar på gården. Ynglingarna med alldeles för många bocksprång i kroppen och de pensionärerna som njuter av sin sista sommar innan det är dags för Nangiala. Det var dock ett stort misstag att göra en playlist med de sorgligaste låtarna jag kunde hitta på min iPod (som by the way förlorat sin touch, då han glappar något förrädiskt) innan jag gav mig ut.
. Två timmar efter att jag gav mig ut skippade jag tillbaka med tårstrimmiga kinder och Regina Spektors "The Call"  i lurarna.

Hästar är så sjukt intelligenta djur. Deras sätt att avläsa känslor saknar motstycke hos oss människor.
I två timmar myste Woody, Vauldy och Daisy med mig. Spot ville, men vågade inte riktigt. Han tyckte som de övriga hästarna att mina tre kelkamrater var lite väl ignoranta när det gällde den plötsliga mutering i form av de två extraben som jag tydligen fallit offer för.

När jag sedan kramat alla hästar hejdå och pussat dem på mulen, började jag att ta mig bort mot grinden. Det är här Hollywood-biten kommer in, även om det var fantastiskt att stå och prata med hästarna samtidigt som jag såg ett par rovfåglar flyga över floddalen och vinden vaja gräset i bästa Gladiator-style. Något jag verkligen kommer att sakna härifrån. Men nu babblar jag igen, ni vill förstås veta, vad var mitt big moment?

När jag sedan står vid grinden efter en lång hoppningsetapp från andra sidan, och vänder mig om för en sista glimt på min baby, så får jag nästan slag.  Istället för 500 meter bort, står han 50 cm ifrån mig. Och straxt bakom honom står de övriga 7 hästarna i hagen.
Antagligen följde de bara efter för att få hånskratta åt min invaliditet ytterligare en stund, men här brast det för Anna-heart-of-stone. Med kryckorna i armvecken kastar jag mig stormtjutandes om stackars Woodys hals. Och står där. Kramas hejdå med min Raukokopatuna-bästis. En kompis som hjälpt mig och fått mig att trivas, men som jag inte kan ringa, maila eller som kan komma och hälsa på mig hemma.  Ett riktigt farväl. Med en bästa vän.


Woody.