Rev Party Pill
I am återigen back på Raukokopatuna Road. Men kan det vara för sista gången?
Som min briefing förra gången förtäljde har mitt knä varit i bättre form, efter en alldeles för akrobatisk akt som jag artistiskt förevisade i mitt hurrande för det nya året, kan jag nu knappast gå, och enligt läkarna har jag först 3 veckors kryckor och sedan 3-18 månaders vila att se fram emot. Hurra hurra.
Finns Gud så hade han sannerligen roligt åt mig. Sekunderna efter att det nya året ropades in, basunerade jag mitt nyårslöfte; att börja röra på mig ännu mer frekvent. Fyra minuter och swoosh, så låg det löftet i min hög över ouppklarade affärer.
Men nyårshelgen i Gisborne var fantastisk. Jag ska berätta i mer utdragna längor om den senare, men jag har ett mer brådskande ärende att diskutera med mig själv, och er kära läsare (om det nu finns några kvar efter min krassa uppdatering).
Efter mitt senaste inlägg fick jag en förfrågan om ifall jag ville hänga med min nya bekantskap Jason och hans vänner senare under kvällen. Vilket självklart låg högt på min önskelista. Så efter att ha ätit middag på en resturant alldeles själv och druckit drinkar, styltat över med kryckorna till supermarketen för att sedan få skjuts av en allt för vänlig dam ända fram till Jasons port, befann jag mig bland några väldigt trevliga människor i Wellingtons motsvarighet till Amsterdams Red Light District.
Det blev en episk natt med biljard och kebab. Det lite jobbigare faktumet var att jag förtärt ett partypiller för att inte somna av under festligheterna på grund av tidigare dagars hårda liv. Typiskt nog var det ett välfungerade partypiller.
Istället för att alldeles för tonkad somna i Jasons rummis säng låg jag vaken. I timmar. Till slut orkade jag inte mer, skrev en lapp, lämnade den på bordet och tog bussen tillbaka till hostelet för att packa mina grejor och dra. Which I did. Jag lämnade Wellington, och jag tror att jag nu på något vis skymfat min nya vän. Eller så gjorde jag något dumt innan min erövring i Jasons rummis tomma säng. För ignorationen lyser med sin närvaro på cyberspacens många tillhåll...
Nyårstjock och fin på förfesten innan Rhythm
Sjukhusskabb innan utgång i Wellington,
att bli tvingad att sitta i rullstol var INTE chill
Som min briefing förra gången förtäljde har mitt knä varit i bättre form, efter en alldeles för akrobatisk akt som jag artistiskt förevisade i mitt hurrande för det nya året, kan jag nu knappast gå, och enligt läkarna har jag först 3 veckors kryckor och sedan 3-18 månaders vila att se fram emot. Hurra hurra.
Finns Gud så hade han sannerligen roligt åt mig. Sekunderna efter att det nya året ropades in, basunerade jag mitt nyårslöfte; att börja röra på mig ännu mer frekvent. Fyra minuter och swoosh, så låg det löftet i min hög över ouppklarade affärer.
Men nyårshelgen i Gisborne var fantastisk. Jag ska berätta i mer utdragna längor om den senare, men jag har ett mer brådskande ärende att diskutera med mig själv, och er kära läsare (om det nu finns några kvar efter min krassa uppdatering).
Efter mitt senaste inlägg fick jag en förfrågan om ifall jag ville hänga med min nya bekantskap Jason och hans vänner senare under kvällen. Vilket självklart låg högt på min önskelista. Så efter att ha ätit middag på en resturant alldeles själv och druckit drinkar, styltat över med kryckorna till supermarketen för att sedan få skjuts av en allt för vänlig dam ända fram till Jasons port, befann jag mig bland några väldigt trevliga människor i Wellingtons motsvarighet till Amsterdams Red Light District.
Det blev en episk natt med biljard och kebab. Det lite jobbigare faktumet var att jag förtärt ett partypiller för att inte somna av under festligheterna på grund av tidigare dagars hårda liv. Typiskt nog var det ett välfungerade partypiller.
Istället för att alldeles för tonkad somna i Jasons rummis säng låg jag vaken. I timmar. Till slut orkade jag inte mer, skrev en lapp, lämnade den på bordet och tog bussen tillbaka till hostelet för att packa mina grejor och dra. Which I did. Jag lämnade Wellington, och jag tror att jag nu på något vis skymfat min nya vän. Eller så gjorde jag något dumt innan min erövring i Jasons rummis tomma säng. För ignorationen lyser med sin närvaro på cyberspacens många tillhåll...
Nyårstjock och fin på förfesten innan Rhythm
Sjukhusskabb innan utgång i Wellington,
att bli tvingad att sitta i rullstol var INTE chill
Kommentarer
Trackback
