Mussolini Mare
Imorse vaknade jag ur den märkligaste dröm jag haft på länge.
Jag vet inte riktigt hur det började, men på något sätt var världens (ondskor..ondsker.. ondskir?) nåväl, evils, efter mig.
Härligt nog liknade jag mest en animéfigur, och mitt hår. Oh, det var breathtaking. Tyvärr var jag tvungen att ha peruk under halva drömmen då vi (jag och mitt gäng, eller mina trupper kanske vi ska kalla dem), försökte undgå dessa .. människor. Alla var inte människor, men de flesta var, och för den som sett Simon Says med Wesley Snipes.. väldigt heta och välklädda. Anywat, vi jagades runt långt om länge, tills jag till slut, efter att ha intagit en byggnad, snatchade en ung man som jag under pistolhot drog med med mig in i ett gigantiskt sovrum, med röda sammetsgrejer och hela kitet. Där finner jag den jag söker. Herr Mussolini, forne diktator över Italien. Jag fortsätter hota dem en stund, och sen vaknar jag upp ganska belåten med mig själv. Väldigt wacko dröm I must say.
På tal om Wesley, min gamla flamma, eller ja, så ska jag se om jag kan hitta Blade här någonstans på weben, jag fick precis en olyckligkärleks-flash back när jag googlade Wesley Snipes, och världens underbaraste (förutom Edward Cullen, of course) vampyr dyker upp på skärmen. Deacon Frost, spelad av Stephen Dorff.
Bilden gör honom inte rättvisa, men jag skulle kunna döda,
och självklart bli vampyr för att joina honom.
Dagen har i övrigt inte bjudit på mycket, promenix och mycket skrattande med Cole.
Det är så bra, för vi har ungefär samma humor. Båda börjar ibland plötsligt skratta utan anledning, och ni som brukar umgås med mig vet att jag ibland börjar skratta innan jag berättar något roligt. Smidigheten i Cole är att jag inte ens behöver berätta det roliga!
Sen så är det så skönt när man får skratta åt folk, och babys. Ramlar han och slår sig, sätter något i vrångstrupen eller blir rädd för något annat, är det bara att börja skratta och så gör han det också. Perfekt. Jag önskar att jag hade någon som gjorde så när jag gjorde illa mig, haha.
Cole med munnen full av skit, nej, förlåt, pålägget Marmaite!
Jag vet inte riktigt hur det började, men på något sätt var världens (ondskor..ondsker.. ondskir?) nåväl, evils, efter mig.
Härligt nog liknade jag mest en animéfigur, och mitt hår. Oh, det var breathtaking. Tyvärr var jag tvungen att ha peruk under halva drömmen då vi (jag och mitt gäng, eller mina trupper kanske vi ska kalla dem), försökte undgå dessa .. människor. Alla var inte människor, men de flesta var, och för den som sett Simon Says med Wesley Snipes.. väldigt heta och välklädda. Anywat, vi jagades runt långt om länge, tills jag till slut, efter att ha intagit en byggnad, snatchade en ung man som jag under pistolhot drog med med mig in i ett gigantiskt sovrum, med röda sammetsgrejer och hela kitet. Där finner jag den jag söker. Herr Mussolini, forne diktator över Italien. Jag fortsätter hota dem en stund, och sen vaknar jag upp ganska belåten med mig själv. Väldigt wacko dröm I must say.
På tal om Wesley, min gamla flamma, eller ja, så ska jag se om jag kan hitta Blade här någonstans på weben, jag fick precis en olyckligkärleks-flash back när jag googlade Wesley Snipes, och världens underbaraste (förutom Edward Cullen, of course) vampyr dyker upp på skärmen. Deacon Frost, spelad av Stephen Dorff.
Bilden gör honom inte rättvisa, men jag skulle kunna döda,
och självklart bli vampyr för att joina honom.
Dagen har i övrigt inte bjudit på mycket, promenix och mycket skrattande med Cole.
Det är så bra, för vi har ungefär samma humor. Båda börjar ibland plötsligt skratta utan anledning, och ni som brukar umgås med mig vet att jag ibland börjar skratta innan jag berättar något roligt. Smidigheten i Cole är att jag inte ens behöver berätta det roliga!
Sen så är det så skönt när man får skratta åt folk, och babys. Ramlar han och slår sig, sätter något i vrångstrupen eller blir rädd för något annat, är det bara att börja skratta och så gör han det också. Perfekt. Jag önskar att jag hade någon som gjorde så när jag gjorde illa mig, haha.
Cole med munnen full av skit, nej, förlåt, pålägget Marmaite!
Kommentarer
Postat av: Emma P
Hoho, du är ju rolig Anna, vilket iofs inte är en överraskning, men att vara rolig IRL är ju inte nödvändigtvis samma sak som att behärska det på webben ...
Trackback
