toboeanna

Ett hummande och sjungande av Pussycat Dolls nya hitstrof "I hate this part right here" går på repeat inne från toaletten. Astrea har en fobi för att stänga dörrar och med blodsockernivån på topp är det inget som tystar den bruden.

Nicole langade precis en bok med dressyrprogram där jag måste lära mig två av dem tills på söndag. Efter ett par dagars insuinering av att det icke skulle blifva någon tävling för Morison-Reesbyekipagen och således chillning på träningsfronten var det här ett ganska hårt downfall.

Men, hey, det kommer att bli sjukt roligt... Såvida Woody inte får ett av sina berömda anfall i form av allmänt-främmande-saker-skräck. Ja, någon polishäst är den lilla parveln verkligen inte.

Sjukt nice, för att härma Grynet - min ledstjärna- , dag. Cole är förkyld, vilket kan låta makabert av mig att tycka att det är "nice", men det har inneburit 3 timmars låtsasläsning ( =sovning) i Astreas sjukt sköna säng. Dessutom har Cole och jag uppfunnit två lekar, den ena heter "Hitta Diademet", vilken går ut på att jag sätter mitt diadem(och nej, de är inte ute, de är sååå på väg tillbaka) i pannan och frågar var det tagit vägen. Då skrattar Cole högt och rycker det av mig, och klöser i samma veva nästan ansiktet av mig i bästa Face//Off-anda. Den andra är egentligen ingen lek. Men stackars hårlösa Cole tar lockar av mitt hår och snurrar det runt sina fingrar, samtidigt som han håller handen vid sitt huvud, som om att han tror att det är hans eget. Loser.

Nu ska jag smirka in mig för att få låna bilen så att jag kan köpa veckans ranson av M&M's!

iDag har jag kommit till insikt med hur tråkigt det måste vara för alla mina släktingar och vänner som följt med mig på hopptävlingar utan att hålla på med sporten själva. Jag har varit på herrarnas i SIBK's seriepremiär. Innebandy var sporten.. Och inte en enda heting att titta på.



Charmen med innebandy är för mig.. oklar.

Men vad gör man inte för att få ägna ett par timmar åt skitsnack med Motalababesen, där visserligen endast 1/3 fortfarande befinner sig  i Motala på heltid. Ändock. De är mina gossipgirls, och det var roligt med en update.
Det verkar som att Jennie och jag kanske hakar i Oceanien.  Den dörren får stå på glänt medan jag väntar på besked från resebyråerna.

Jag och Stau har också varit på Robertos och ätit världens mest välsmakande pizzor, pratandes om män, Motala och makt i alla dess slag. Den kvinnan kommer jag att sakna de luxe under min frånvaro. Usch.


Stau, den tokiga kvinna som förgyllt min gymnasietid och fritid!

Efter att dinerat på Grebbestads enda öppna restaurang fick jag och Melisa uppleva något som kan ha varit en once in a lifetime opportuniy.

Ploten är följande: En man och en kvinna lämnar en grå, ganska daskig van, i vad medel-Svensson skulle referra till som en några-decibel-för-högt smäll i dörrarna. Pga avståndet hör vi inte dialogen, men vi ser av gestikulerandet att den är ganska fierce. Efter ett par sanningens ord, och desto fler yviga rörelser, drar kvinnan av sig sin vigselring, håller upp den för mannen för att sedan slänga den på marken. Därefter rusar kvinnan in i den daskiga vanen och sätter sig på passagerarsidan (vilket enligt mig var ett konstigt val om man är ute efter att göra sortir). Mannen ifråga lämnar sonika parkeringen som sceneriet utspelas på, och går, utan att plocka upp ringen, ner till sin båt i hamnen. End of story.

Om ni undrar varför jag skriver med kursivt mestadels är det för att jag skulle viskat om jag pratar. Mitt damsällskap sover endast decimetrar ifrån mig, och jag vill inte väcka någon. Men jag ska tillstryka att jag ogillar att vara ensam vaken i Rosenhill. Det sägs spöka här.

Med lite snikna spratt lyckades en laptop följa med till Grebbestad. Så vad gör jag engetligen här?

Ja, what to say. Än så länge har min vistelse på västkusten inneburit promenader, mat&godis och filmer i massor.
Men helt ofruktsam, eller vad man säger, har jag inte varit.

Firstly tycker jag själv att jag gör ett strålande jobb som sällskapsdam - jag kanske skulle slagit in på den banan redan tidigare i livet.. Vem vet?

Secondly, en packlista har gjorts

och thirdly, preliminärbokad utresa från Svea rike infaller den 30 september, Which gives me about a week eller två kvar i Sverige.

Nu sitter damerna och jag och tittar på När Lammen Tystnar.
Katten avslöjar precis mördaren. Mjau. That's all from Grebbestad - staden som ständigt sover(?) for now.

http://www.youtube.com/watch?v=t9-CS2v8wcc

Nick Pitera är min nya stora kärlek. Särskilt för att han gör en så fantastiskt kvinnlig röst when he sings Jasmine's part.

Eller för att citera min far; "Fantastiskt".

As said earlier kom les turks tidigare idag. .. Och det betyder att jag senare under "dagen" kommer att åka de dryga 40 milen till Grebbestad, för att vara snäll mot mamma.
Herregud, idag har Gustav verkligen rätt. Jag är en martyr (höll på att skriva vampyr där, I wish) through and through.

Efter att jag lyckats krångla mig ur en tämligen jobbig situation (cut the gräset, that is), kände jag att det var dags att vara produktiv, att jogga med Sparky (la Golden Retriver nous avons) var inte nog.

Det fick mig att återgå till en kär gammal sida i Sju sorters kakor, nummer 148. Negerbollar rätt och slätt.
Det var efter att jag återfann en bild med några år på nacken som moi kände att jag borde jobba mig tillbaka i mitt rätta element.


I påminde quite alot om mitt forna jag efter dagens bakning.

Still no sign från NZ.
Kureni Livingstone har också fått vita pricksjukan (min stora städerska),
jag måste laga middag ikväll óch jag har inga vänner att äta mina balls de chocolate med.

.. Men det värsta är att jag tror att jag fått en infektion av fransmannen. Jag slänger nämligen in franska ord lite här och där när jag pratar, vilket jag gör största delen av tiden.
Jag tycker det gått lite långt när jag hojtar "Bon Soir" till grannen. Men det kanske bara är jag.