The Blight
Ansiktsfärg, vomits och tricking horses - så har min dag sett ut så långt.
Inte nog med att i den lilla dal, som gården sluttar något på, det nu inte längre bara är kossor som råmar, det är numer även får, vilket gör att en uppgradering från det irriterande ekandet;
"MU-mu-mu-..mu...muu-..uu" (fading)" fått förstärkning av "Bä-bä-bää--ää", eller som Nyzeeländerna säger; "Baa".
Nevertheless, en irrelevant sak för er, men lite jobbigare för mig, är den känsla som jag precis identifierat. Det gäller "situation ridning" och hänvisas till Nicole.
Detta är exakt samma känsla som jag är på min mosters gård och tränar häst. Vi har tämligen olika uppfattningar om huruvida man får till en häst, och jag känner mig ständigt överkörd. Så även nu, fast nu försöker jag trotsa genom att rida "min väg", vilket resulterar i att jag blir så nervös att jag har en knut i magen så fort jag hoppar upp på hästen. Jag tror dock att detta släpper så snart paddocken är färdig och jag slipper rida i hagen, mitt framför huset.
Älvan i bild var för trött för skola idag, så hon har terrat mig istället.
Och yes, detta är en vanlig eftermiddagsoutfit för madamen
En annan sak som jag missnöjt kom till conclusion med idag var att min känsla för revolt har sjunkit som dollarn den senaste tiden. Jag stod och sorterade in bestick från diskmaskinen, och råkade lägga ett par teskedar åt "fel håll". Närsomhelst annars under min levnadstid skulle jag inte ens sett det, så mycket bryr jag mig, trodde jag. Men inte nu.. jag stannade upp, och övervägade tyst under flertalet minuter ifall jag skulle lämna teskedarna åt fel håll, eller vända dem ( I know - vad är det för fel på mig?!). Det slutade med att jag vände på dem, slängde igen besticklådan och surmulet vandrade därifrån. Usch. Besvikelsen över mitt failure som TENTS Attitude var en hård törn. Usch.
Trots Atreas försök att dölja mina skönhetsfel med färg, ser man
fortfarande mina rynkor - som blivit fler sen hitkomsten bör tilläggas!
