toboeanna

Efter att jag lyckats krångla mig ur en tämligen jobbig situation (cut the gräset, that is), kände jag att det var dags att vara produktiv, att jogga med Sparky (la Golden Retriver nous avons) var inte nog.

Det fick mig att återgå till en kär gammal sida i Sju sorters kakor, nummer 148. Negerbollar rätt och slätt.
Det var efter att jag återfann en bild med några år på nacken som moi kände att jag borde jobba mig tillbaka i mitt rätta element.


I påminde quite alot om mitt forna jag efter dagens bakning.

Still no sign från NZ.
Kureni Livingstone har också fått vita pricksjukan (min stora städerska),
jag måste laga middag ikväll óch jag har inga vänner att äta mina balls de chocolate med.

.. Men det värsta är att jag tror att jag fått en infektion av fransmannen. Jag slänger nämligen in franska ord lite här och där när jag pratar, vilket jag gör största delen av tiden.
Jag tycker det gått lite långt när jag hojtar "Bon Soir" till grannen. Men det kanske bara är jag.