Back In the Days
Sitter nu under den sena natten och lägger in bilder på min lap top. Jag är helt yr av trötthet, yacks.
Nej, enda anledningen till att jag förärade min natt med att smajla in ett litet stycke här är för att jag fick en sådan fin komplimang igår, vilken jag kommer att leva på i en vecka!
Det var det härliga Rickard (som för övrigt jobbat fram en riktigt schysst frisyr - mohawk, jo man tackar ja) , som langade vad som skulle komma att bli veckans booster.
Han sa att jag var jättesnygg i mina lockar och 1700-tals madamlook. Nu kanske ingen annan tycker att det är världens skönaste komplimang att bli jämförd med en 300årig förlegad trend. Men jag blev jätteglad. Särskilt när han fortsatte med att säga att jag kommer åka ner till NZ och förstöra, vad som antagligen är, ett lyckligt äktenskap med dessa looks.
Nattens stjärna på himlen går därmed till Rick.
Förresten glömde jag att förtälja om min tågresa hem. Jag fick aldrig vara ifred! Då en barnfamilj helt sonika snott min plats, (well, alla satt inte på min plats, det är ju inte Guatemala det här, men..) jag orkade inte tjafsa, så jag satte mig i bistron. Först får jag där sällskap av två sällskapssjuka tanter, varav en har lila (!) hår. När dessa sedan avlägsnar sig kommer först en, och sedan en man till och gör små.. inte närmanden, men oändligt longa konverseringar. Där jag mest sitter tyst på grund av illamående. Den ena tyckte dock att han gjorde bra ifrån sig och slängde upp sitt visitkort med en självsäker min - som om jag skulle ringa. Yeah right. Om än kostym så nej. Gubben var typ 40, han klanka på polisen och han pendlade Malmö-Sthlm. Inte direkt vad jag skulle kalla ett "high five"-kap. Nej. Jag sparar mig åt P90.
