Go Global and Unorganised
HJÄLP. Verkligen seriöst, hjälp. Internet is too big for me.
Jag drunknar i mail. Idag känner jag mig som jag tror att Bill Gates skulle känna sig om han var ung kvinna neddränkt och nerringd av giriga AU PAIR-villhaare.
Egentligen ska jag väl kanske visa lite ödmjukhet och glädje inför detta. Äntligen vill ju någon ha mig, liksom.
Men det här funkar inte. Det är i sådana här lägen jag funderar över ifall det inte skulle vara bättre om det var diktatur överallt här i världen. Då hade jag haft en familj tilldelad - inte 105 stycken att välja mellan.
Och jag är SÅ DÅLIG på att säga nej.
Det här kommer att sluta med att jag pendlar mellan Paris, New York och Auckland. Yippie.
Inte nog med detta, igår när min kära vän K var över och chillade bestämde vi oss för att min stackars Agatha (min lilla städfisk) som suttit i Karantän - var död. Hon var nämligen helt täckt i de vita parasiterna.
När jag skulle håva in henne, vittrade hon sönder. Ett ganska tydligt tecken på att hon var hädangången. Och i min sorg, fanns min alla käraste vän K där, som vanligt.
Agatha Leonidas - en hängiven städerska
Han styrde en begravning. Vi tog Agatha, inte i en liksäck eller kista, utan i ett orange enlitersmått i plast och körde henne till Vätterns Vilda Vatten, där vi, i tonerna till Hide and Seek (av Imogen Heap) sa några väl valda ord och återbördade henne till vattnet. Det var verkligen jättevackert. Den typ av kärlek tycker jag, som bor straxt intill en djurkyrkogård visserligen, att folk ska visa sina husdjur. För de är trots allt även de, en del av familjen.
Jag drunknar i mail. Idag känner jag mig som jag tror att Bill Gates skulle känna sig om han var ung kvinna neddränkt och nerringd av giriga AU PAIR-villhaare.
Egentligen ska jag väl kanske visa lite ödmjukhet och glädje inför detta. Äntligen vill ju någon ha mig, liksom.
Men det här funkar inte. Det är i sådana här lägen jag funderar över ifall det inte skulle vara bättre om det var diktatur överallt här i världen. Då hade jag haft en familj tilldelad - inte 105 stycken att välja mellan.
Och jag är SÅ DÅLIG på att säga nej.
Det här kommer att sluta med att jag pendlar mellan Paris, New York och Auckland. Yippie.
Inte nog med detta, igår när min kära vän K var över och chillade bestämde vi oss för att min stackars Agatha (min lilla städfisk) som suttit i Karantän - var död. Hon var nämligen helt täckt i de vita parasiterna.
När jag skulle håva in henne, vittrade hon sönder. Ett ganska tydligt tecken på att hon var hädangången. Och i min sorg, fanns min alla käraste vän K där, som vanligt.
Agatha Leonidas - en hängiven städerska
Han styrde en begravning. Vi tog Agatha, inte i en liksäck eller kista, utan i ett orange enlitersmått i plast och körde henne till Vätterns Vilda Vatten, där vi, i tonerna till Hide and Seek (av Imogen Heap) sa några väl valda ord och återbördade henne till vattnet. Det var verkligen jättevackert. Den typ av kärlek tycker jag, som bor straxt intill en djurkyrkogård visserligen, att folk ska visa sina husdjur. För de är trots allt även de, en del av familjen.
Kommentarer
Trackback
