toboeanna

Well, alla är sjävklart nyfikna, stormade jag fästningen i denna södra förort i Linköpings kommun?

Of course I did. Med all rätt, bältet var mitt to claim, och är det någonting jag vill ha är jag van att få det. Eller ta det med våld, mer eller mindre, om situationen kräver det.


Hell yeah, I'm used of getting what I want all right!

Denna situation var dock inte av sådant slag att detta blev nödvändighet. Däremot tassade jag ut så tyst jag kunde i mina heta boots klockan 02.04 efter att ha författat en "rymningslapp" till pappa och snott bilnycklarna till pappas bil. För den är helt klart the fastest one i familjens ägo.

Efter att mer eller mindre hållit en hastighet av 150 km i timmen på de östgötska landsvägarna was I finally there. I got in to the fransos appartement, och återtog mitt skärp. En ganska trevlig tillställning till att börja med. Efter ett par timmar var jag dock trött på denna södra europé. Hur man kan vara så stel med den promillehalten i blodet är för mig en gåta. Men det kanske är en annan av alla dessa alkoholgener som hör till olika landsmän, på det viset som japaner har tendens att bli galna, lika stela kanske är kännetecknande för fransmännen?

Hursomhaver. Med löfte om att jag skulle höra av mig till fransmannen (som faktiskt var mycket snyggare än jag kom ihåg (high five))  när jag kom hem, vinkade jag adjö och försvann ut i Ryd i natten. Men, tack vare min goda kamrat M, som denna natt inte var lika full, och något mer gästvänlig, hoppade jag över och intog hans bäddsoffa på morgonkvisten. Även om soffan var hård, var sällskapet inte på långa vägar lika stelt som hos förgående värd.