toboeanna

Efter att dinerat på Grebbestads enda öppna restaurang fick jag och Melisa uppleva något som kan ha varit en once in a lifetime opportuniy.

Ploten är följande: En man och en kvinna lämnar en grå, ganska daskig van, i vad medel-Svensson skulle referra till som en några-decibel-för-högt smäll i dörrarna. Pga avståndet hör vi inte dialogen, men vi ser av gestikulerandet att den är ganska fierce. Efter ett par sanningens ord, och desto fler yviga rörelser, drar kvinnan av sig sin vigselring, håller upp den för mannen för att sedan slänga den på marken. Därefter rusar kvinnan in i den daskiga vanen och sätter sig på passagerarsidan (vilket enligt mig var ett konstigt val om man är ute efter att göra sortir). Mannen ifråga lämnar sonika parkeringen som sceneriet utspelas på, och går, utan att plocka upp ringen, ner till sin båt i hamnen. End of story.

Om ni undrar varför jag skriver med kursivt mestadels är det för att jag skulle viskat om jag pratar. Mitt damsällskap sover endast decimetrar ifrån mig, och jag vill inte väcka någon. Men jag ska tillstryka att jag ogillar att vara ensam vaken i Rosenhill. Det sägs spöka här.