Walking Visciously Towards.. What?
Sitter just nu och "chattar" (ghud, hur länge sedan var det inte man använde det uttrycket? Så blassé) med Ana, en kroatisk tjej som är au pair hos en av familjerna i Frankrike som I've applied for.
Den enda fråga som verkligen kryper i mig är ifall jag verkligen är up for att ta hand om någon annans 10 månaders baby, eller någons barn överhuvudtaget - tänk om jag har sönder det?
Och jo, visst, jag kan lätt tänka mg att ta hand om barn, då får ju även jag leka liksom, men det är som vanligt här mitt tvivel kommer in. Samma tvivel som gjorde att jag kanske innerst inne var glad att jag inte kom in på skolan.
What if I'm not up for it? Min livsfrågeställning, ständigt ekande i mitt i övrigt ganska tomma huvud.
"Anna, Anna, du trampade nästan på mig!"
Men nu har jag inte tid med det här deppet, för nu ska jag, mamma, pappa, Tufsen och fiskarna ha myskväll med Will Smith som ikväll ska vara ensam i världen. I AM LEGEND - here we go.
.. Trodde jag. Mamma fixar fika, det aset, och pappa städar. Så jag får visst vänta en stund.
Min käraste Cake, som snart är färdigutbildad socionom, fick istället nu ustå mitt tjat i ett par minuter. Hon försöker åtminstone, men med vissa svårigheter, att hjälpa mig att hamna på rätt spår i livet. Men efter att hon föreslog sjukgymnast som framtidsyrke för mig började jag att se svart och tvivla på mina goda väns omdöme. Jag hatar människor. Och jag vill bli masserad och omhändertagen, inte tvärtom. Plus att min mor i grund och botten är sjukgymnast, vilket leder till en ekvation som ingen vill lösa.
Jag vägrar gå i mina föräldrars fotspår. That's it, really.
Den enda fråga som verkligen kryper i mig är ifall jag verkligen är up for att ta hand om någon annans 10 månaders baby, eller någons barn överhuvudtaget - tänk om jag har sönder det?
Och jo, visst, jag kan lätt tänka mg att ta hand om barn, då får ju även jag leka liksom, men det är som vanligt här mitt tvivel kommer in. Samma tvivel som gjorde att jag kanske innerst inne var glad att jag inte kom in på skolan.
What if I'm not up for it? Min livsfrågeställning, ständigt ekande i mitt i övrigt ganska tomma huvud.
"Anna, Anna, du trampade nästan på mig!"
Men nu har jag inte tid med det här deppet, för nu ska jag, mamma, pappa, Tufsen och fiskarna ha myskväll med Will Smith som ikväll ska vara ensam i världen. I AM LEGEND - here we go.
.. Trodde jag. Mamma fixar fika, det aset, och pappa städar. Så jag får visst vänta en stund.
Min käraste Cake, som snart är färdigutbildad socionom, fick istället nu ustå mitt tjat i ett par minuter. Hon försöker åtminstone, men med vissa svårigheter, att hjälpa mig att hamna på rätt spår i livet. Men efter att hon föreslog sjukgymnast som framtidsyrke för mig började jag att se svart och tvivla på mina goda väns omdöme. Jag hatar människor. Och jag vill bli masserad och omhändertagen, inte tvärtom. Plus att min mor i grund och botten är sjukgymnast, vilket leder till en ekvation som ingen vill lösa.
Jag vägrar gå i mina föräldrars fotspår. That's it, really.
Kommentarer
Trackback
