Never Say Never
Swine flu?
Önskar att jag hade modet att call in sick till jobbet ikväll eftersom det är min bästis sista utekväll i Wellington innan hon drar till aus.
Men att överge supreme dreamteam är inte riktigt min grej. Särskilt inte när jag vet att sannolikheten att jag ramlar in på McDonalds i onyktert tillstånd är tämligen stor och jag inte vill hamna i "knipa".
Så jag sitter här hemma, ensam i lägenheten och sörjer över att alla jag känner ikväll är på fester all over huvustaden.
Nåväl. Jag kommer ju se dem allihop senare under kvällen, det vet jag ju redan.
Gårdagen var kaotisk.
Var på en klubb som heter Sandwiches, och jäklar i havet, det var den sweetast tänkbara klubb ni kan imagne. Livemusik, och damnit! nu vet jag var alla koolingar i staden gömt sig!
Och vilka var jag ute med? Haha, jo, två av mina favourite regulars som tyckte att det var dags att vi utvecklade relation till något mer än bara "över disk".
Kvällen avslutades sedan helt superbt med en skypesession med my long lost love Cake! Faboulutastiskt.
PS. Nu är sommarens jobb ordnat. Oui. Det blir psyket igen.
Amazingly Beautiful Anna
Inte för att jag håller med, jag har aldrig varit i så stort behov av plastikkirurgi, en personal trainer och minimorötter.
Men män gör allt för att få sina burgare.
Episoden för natten, eller snarare morgonen kommer i alla fall för evigt bara präntad som momentet när en karl som var halvvägs genom livet frågade mig följande:
"Would you be interested in taking your clothes of if I gave you my Massive McMuffin? Please?"
Jag stod mållös. Om han ändå inte hade varit seriös.
Men jag får väl se det efter att jag cheekat mot mina nyvunna vänner tidigare under natten.
En av grabbarna grus kläckte nämligen ur sig att han skulle ge mig 20 dollar om jag bara gick på min rast och hängde med dem en liten stund.
Jag frågade då ifall jag enligt honom såg ut som en prostituerad.
Övriga kön vände sig då om och kollade på killarna som om de var de mest oetiska personerna i Nya Zeelands huvudstad.
Efter det gick jag på rast.
Instructions
Hjärtebrusten. Jag erkänner.
Och efter en sjukt intensiv eftermiddag som spenderats med ms Bramley ska jag nu sova en stund innan jobbet och drömma om mina skor som i denna stund shipas från Hamilton till mig, mig mig!
Att jobba graveyard ikväll kommer att bli pain, och detta inte enbart för att nattens manager är Donkens alldeles egna lesbiska skinhead som gör lika många knop som en snöskoter på oceanens botten.
Jag är så trött efter att först ha haft en två timmarssession på gymmet och sedan, svettig och dan, gå direkt till bion och sneaka in på Wolverine. Hugh Jackman, så intense!
Och sen kommer jag hem och två sjukt underbara låtar komponerade av ni-vet-vem ligger i inboxen. De spelas nu på repeat. Om och om igen.
You Found Me
Förutom en crewmember of the month-utmärkelse, en efterfest med två söndertrasade bord i potten, sönderbrända händer och och ett rykte om marijuana-dealning som nästan fick mig att förlora jobbet så går största newsfeeden sedan senast under ett ord. Flynn.
(Önskas mer vetas om ovanstående så kan jag förtälja historierna under senare tillfällen)
För två, eller kanske tre, veckor sedan när jag efter en sjukt intense helg med 45 timmars-vakenhetsmaraton går jag ner mot Cortenay Place för att ta en cab hem efter helgens sista kvällsskift hör jag på avstånd en röst jag känner igen.
Ni vet hur det är, känner man igen en röst bland många andra sticker den ut, och snart ser jag ägaren till rösten som kommer emot mig på gatan.
Namnet och min connection till personen ifråga var dock nollställt, så jag ställer mig sonika mitt ivägen för personen för att se om han känner igen mig.
"Anna! Haha, du såg ut som om du skulle knivmörda mig" och jag kommer på vem det är. Det är herr Flynn som jag och mina backpackerkamrater träffade på ön Cay Colka utanför Belize för ungefär ett år sedan.
Efter ett par euforiska lines om randomnessen och vilken sjuk sak att träffas på andra sidan jorden mot var vi senast sågs ber Flynn mig att haka på ut. Att inte ha sovit på 45 timmar och att vara iklädd mina Aladdin-byxor och saggigaste hoodien är ingen ursäkt att missa out.
Och det var där det började.
Heaps of party party, fikan och sightseeande följde under nästkommande veckor och förutom att den irländska herrn har mer sjuka historier i sitt bagage än han har tröjor (han blev nämligen rånad på alla sina kläder en dag innan vi sågs, vilket var den 7:nde gången i ordningen sedan vi senast sågs) är han bara en fantastisk person helt enkelt.
Självklart var jag happyhappy, trevligare människa får man leta efter, och då han var i Wellington för att hitta jobb, och faktiskt fann ett tänkte blev jag devastated när han en dag kommer in på jobbet och säger att han ska åka nästa dag. För att plocka kiwisar up in the north.
Usch. Det är knäppt hur mycket man kan sakna en människa man umgåtts så kort tid med. Men nåväl, jag ska försöka åka förbi honom innan jag åker hem, och i annat fall så möts vi säkert i Afrika om 20 år när vi försöker rädda cheetas på varsina håll på kontinenten.
THE END =,(
Flynn, moi, världens-mest-irriterande-Sri-Lankare och Steve
