You Found Me
Det finns ingen ursäkt. Annat än den vanliga att när man äntligen har någonting att skriva om finner man ingen tid till att förtälja historien.
Förutom en crewmember of the month-utmärkelse, en efterfest med två söndertrasade bord i potten, sönderbrända händer och och ett rykte om marijuana-dealning som nästan fick mig att förlora jobbet så går största newsfeeden sedan senast under ett ord. Flynn.
(Önskas mer vetas om ovanstående så kan jag förtälja historierna under senare tillfällen)
För två, eller kanske tre, veckor sedan när jag efter en sjukt intense helg med 45 timmars-vakenhetsmaraton går jag ner mot Cortenay Place för att ta en cab hem efter helgens sista kvällsskift hör jag på avstånd en röst jag känner igen.
Ni vet hur det är, känner man igen en röst bland många andra sticker den ut, och snart ser jag ägaren till rösten som kommer emot mig på gatan.
Namnet och min connection till personen ifråga var dock nollställt, så jag ställer mig sonika mitt ivägen för personen för att se om han känner igen mig.
"Anna! Haha, du såg ut som om du skulle knivmörda mig" och jag kommer på vem det är. Det är herr Flynn som jag och mina backpackerkamrater träffade på ön Cay Colka utanför Belize för ungefär ett år sedan.
Efter ett par euforiska lines om randomnessen och vilken sjuk sak att träffas på andra sidan jorden mot var vi senast sågs ber Flynn mig att haka på ut. Att inte ha sovit på 45 timmar och att vara iklädd mina Aladdin-byxor och saggigaste hoodien är ingen ursäkt att missa out.
Och det var där det började.
Heaps of party party, fikan och sightseeande följde under nästkommande veckor och förutom att den irländska herrn har mer sjuka historier i sitt bagage än han har tröjor (han blev nämligen rånad på alla sina kläder en dag innan vi sågs, vilket var den 7:nde gången i ordningen sedan vi senast sågs) är han bara en fantastisk person helt enkelt.
Självklart var jag happyhappy, trevligare människa får man leta efter, och då han var i Wellington för att hitta jobb, och faktiskt fann ett tänkte blev jag devastated när han en dag kommer in på jobbet och säger att han ska åka nästa dag. För att plocka kiwisar up in the north.
Usch. Det är knäppt hur mycket man kan sakna en människa man umgåtts så kort tid med. Men nåväl, jag ska försöka åka förbi honom innan jag åker hem, och i annat fall så möts vi säkert i Afrika om 20 år när vi försöker rädda cheetas på varsina håll på kontinenten.
THE END =,(
Flynn, moi, världens-mest-irriterande-Sri-Lankare och Steve
Förutom en crewmember of the month-utmärkelse, en efterfest med två söndertrasade bord i potten, sönderbrända händer och och ett rykte om marijuana-dealning som nästan fick mig att förlora jobbet så går största newsfeeden sedan senast under ett ord. Flynn.
(Önskas mer vetas om ovanstående så kan jag förtälja historierna under senare tillfällen)
För två, eller kanske tre, veckor sedan när jag efter en sjukt intense helg med 45 timmars-vakenhetsmaraton går jag ner mot Cortenay Place för att ta en cab hem efter helgens sista kvällsskift hör jag på avstånd en röst jag känner igen.
Ni vet hur det är, känner man igen en röst bland många andra sticker den ut, och snart ser jag ägaren till rösten som kommer emot mig på gatan.
Namnet och min connection till personen ifråga var dock nollställt, så jag ställer mig sonika mitt ivägen för personen för att se om han känner igen mig.
"Anna! Haha, du såg ut som om du skulle knivmörda mig" och jag kommer på vem det är. Det är herr Flynn som jag och mina backpackerkamrater träffade på ön Cay Colka utanför Belize för ungefär ett år sedan.
Efter ett par euforiska lines om randomnessen och vilken sjuk sak att träffas på andra sidan jorden mot var vi senast sågs ber Flynn mig att haka på ut. Att inte ha sovit på 45 timmar och att vara iklädd mina Aladdin-byxor och saggigaste hoodien är ingen ursäkt att missa out.
Och det var där det började.
Heaps of party party, fikan och sightseeande följde under nästkommande veckor och förutom att den irländska herrn har mer sjuka historier i sitt bagage än han har tröjor (han blev nämligen rånad på alla sina kläder en dag innan vi sågs, vilket var den 7:nde gången i ordningen sedan vi senast sågs) är han bara en fantastisk person helt enkelt.
Självklart var jag happyhappy, trevligare människa får man leta efter, och då han var i Wellington för att hitta jobb, och faktiskt fann ett tänkte blev jag devastated när han en dag kommer in på jobbet och säger att han ska åka nästa dag. För att plocka kiwisar up in the north.
Usch. Det är knäppt hur mycket man kan sakna en människa man umgåtts så kort tid med. Men nåväl, jag ska försöka åka förbi honom innan jag åker hem, och i annat fall så möts vi säkert i Afrika om 20 år när vi försöker rädda cheetas på varsina håll på kontinenten.
THE END =,(
Flynn, moi, världens-mest-irriterande-Sri-Lankare och Steve
Kommentarer
Postat av: Anonym
välkommen tillbaka till bloggen.
Trackback
